2012-05-26

Vänsterkonservatismen I

Vänsterkonservatismen kan inte godkänna högerkonservatismens tunga möbler och artefakter: tronen, altaret, penningpåsen och svärdet. Välfärdsstaten är möjligen dess motsvarande föremål. Men finns vänsterkonservatismen? Och hur skiljer den sig från andra ideologier?

Om den finns är den olik vanlig konservatism på grund av klass. Vänsterkonservatismen är proletär, högerkonservatismen aristokratisk eller borgerlig till sitt innehåll och intresse. Vidare tänker jag mig att klass skiljer vänsterkonservatismen också från de allierade på vänsterkanten men däri att den sätter klass före identitetspolitik och kön.

Den blå konservatismen säger stabilitet genom tradition och stat; vänsterkonservatismen säger stabilitet (trygghet) genom välfärd och stat.

Den blå konservatismen säger Nation; vänsterkonservatismen säger EU-motstånd.

Den blå konservatismen säger att landsbygden och kulturlandskapet ska bevaras; vänsterkonservatismen säger att den offentliga välfärden ska komma även bruksorter och Norrland till del.

Den blå konservatismen säger att det existerar goda värderingar och att förbud och påbud är tillåtna politiska medel; vänsterkonservatismen säger att det existerar goda värderingar och att förbud och påbud är tillåtna politiska medel.

Den blå konservatismen säger att liberalerna är flacka, kulturlösa och stöder egoism; vänsterkonservatismen säger att liberalerna stöder kommersialism och egoism.

Den blå konservatismen säger att alkoholpolitiken ska vara restriktiv med tanke på folkets lugn och ordning liksom för familjelivets trygghet.; vänsterkonservatismen säger restriktiv alkoholpolitik för folkhälsans skull.

Den blå konservatismen säger höviskhet och artighet och vörda Kvinnan/Modern; vänsterkonservatismen säger krossa pornografi, sexism och sexindustri.

Den blå konservatismen säger individens frigörelse genom sund kollektivism och tänker på familjen och kyrkan; vänsterkonservatismen säger individens frigörelse genom sund kollektivism och tänker på klassen, fackföreningen och partiet.

12 kommentarer:

  1. Herr Rune
    För mig är konservatismen, till skillnad från flertalet andra ideologier, mer ett förhållningssätt än en ideologi. Andra ideologier sätter upp storartade mål, vars förverkligande, på ena eller andra sättet, kräver den mänskliga naturens omdaning. Konservatismens förhållningssätt är mer ödmjukt och inser att våra möjligheter att förändra är begränsade samt att förändringar, för att behålla samhällets harmoni och stabilitet, bör ske organiskt och i små steg. Viktigt är att inför varje steg framåt ha fast mark under fötterna.

    Konservatismen sätter vidare varje människas unika värde högt samtidigt som insikten om hennes fria vilja är fundamental. Utifrån detta har tankesättet om frihet under ansvar formats samtidigt som betydelsen av civilsamhällets viktiga roll slagits fast.

    Vad gäller huvuddelen av de ståndpunkter herr Rune tillskriver det han kallar ”den blå konservatismen” finns föga att anmärka. Viktigt är att dessa ståndpunkter är en konsekvens av det konservativa förhållningssättet. Utifrån detta vore det intressant att få herr Runes syn på varigenom de ståndpunkter som tillskrives herr Runes så kallade ”vänsterkonservatism” har sin grund. Är även dessa konsekvensen av ett konservativt förhållningssätt eller står dess ursprung att finna i utopiska socialistiska ideologier. Denna fråga är avgörande för om det är relevant att använda begreppet ”vänsterkonservatism” eller icke.

    Slutligen vill jag tillåta mig några detaljanmärkningar kring herr Runes beskrivning av det han kallar ”den blå konservatismen”.

    ” Den blå konservatismen säger stabilitet genom tradition och stat; vänsterkonservatismen säger stabilitet (trygghet) genom välfärd och stat.”

    Enligt ett konservativt förhållningsätt är en av statens uppgifter att bringa medborgana trygghet. Till skillnad från den extreme liberalen (libertanisten) inser den konservative att det alltid kommer att finnas medborgare som är i behov av statens beskydd även i det dagliga. Det konservativa förhållningssättet är ock pragmatiskt och inser att det i vissa fall kan vara motiverat med vissa allmängiltiga försäkringssystem. Märk här att upphovsmannen bakom de moderna så kallade socialförsäkringssystem var rikskanslern Otto von Bismarck, som redan år 1878 lade fram ett förslag rörande ”Sozialgesetzgebung“.

    „Den blå konservatismen säger Nation; vänsterkonservatismen säger EU-motstånd.”

    Ett konservativt förhållningssätt innebär inte med nödvändighet att nationalstaten under alla omständigheter skulle vara den mest ändamålsenliga principen för alla statsbildningar. I synnerhet i de situationer där olika folkgrupper lever geografiskt ”blandat” torde en konservativ analys sluta i att ett en federativ statsbildning är att föredra. Vid tiden för andra världskrigets slut såg exempelvis några av förra seklets mest ledande konservativa, bl.a. Ärkehertig Otto av Österrike (vilken senare som EU-politiker nyttjade namnet Otto von Habsburg) och den brittiske försteministern Sir Winston Churchill, en federativ Donauunion som en möjlig statsbildning för sydöstra Europas komplexa mosaik av folkgrupper.

    SvaraRadera
  2. Torysocialist2012-05-27 12:19

    Erik,

    En mycket intressant text. Ser även mig själv som vänsterkonservativ, även om min definition kanske inte sammanfaller helt med din (jag känner mig mer som en blandning av blå och röd konservativ på några punkter), men till mycket stora delar gör den det.

    Kort sagt är jag socioekonomiskt vänster (anhängare av välfärdsstaten, social rättvisa, solidaritet med svaga grupper) samtidigt som jag är sociokulturellt höger (värna kulturarvet, lag och ordning, starkt försvar, stärkt samhällsetik/samhällsgemenskap, stramare invandringspolitik). Min udd riktar jag främst mot nyliberalism och moralkonservatism till höger samt vänsterns identitetspolitik.

    Jag är alltså brett kulturkonservativ samtidigt som jag har en grundmurad tro på välfärdsstaten som en stabiliserande institution och en basdemokratisk vinst, som vi bör göra allt för att värna.

    Stabilitet, sunt förnuft, skepticism, vanlig anständighet är värden som ingår i min typ av konservatism.

    Jag följer väl egentligen den lite lösa och luddiga tradition som brukade kallas Tory-Socialism, dvs. den sorts One Nation-konservatism som fördes av Disraeli i Storbritannien, men också av den (numera i stort sett utdöda) kanadensiska Red Tory-strömingen som var just en sorts vänsterkonservatism med kulturkonservatism och positiv syn på välfärdsstaten på agendan.

    Orwell kan också sägas ingås löst i torysocialist-begreppet (även om han kallades sig Tory-Anarcist innan han blev demokratisk socialist - toryanarkism är en besläktat form av konservatismm som också ligger mig varmt om hjärtat).

    Norman Mailer sägs också ha titulerat sig själv vänsterkonservativ. Och Sveriges egen Sven Delblanc (om det nu är någon som minns honom) skulle nog kunna placeras i denna fålla utan problem.

    Allt gott.

    SvaraRadera
  3. Jag tackar för dessa två innehålls- och substansrika kommentarer och ska läsa dem noga för att sedan återkomma med mina tankar om dem.

    SvaraRadera
  4. Följande är en central invändning av h:r Fältmarskalken mot vänsterkonservatismen som ideologi:

    ”Utifrån detta vore det intressant att få herr Runes syn på varigenom de ståndpunkter som tillskrives herr Runes så kallade ´vänsterkonservatism´ har sin grund. Är även dessa konsekvensen av ett konservativt förhållningssätt eller står dess ursprung att finna i utopiska socialistiska ideologier.”

    De i blogginlägget uppräknade vänsterkonservativa åsikternas ursprung står att finna i framstegs- och demokratitankar, snarare än i ett konservativt förhållningssätt som h:r Fältmarskalken beskriver det.

    Men ibland kräver framstegstanken att man förhåller sig avvaktande eller fientlig till (mestadels liberal) framstegsoptimism. Sexuell frihet, sa liberalerna och vi fick pornografi i frigörelsens namn. Riva för luft och ljus, tyckte socialdemokraterna och vi fick ödelagda stadskärnor i hela Sverige.

    Försiktighetsprincipen tillämpas officiellt av de gröna inför stora, miljöpåverkande projekt utan att de gröna blir blå för det, men kanske vänsterkonservativa.

    H:r Fältmarskalken skriver:

    ”Märk här att upphovsmannen bakom de moderna så kallade socialförsäkringssystem var rikskanslern Otto von Bismarck, som redan år 1878 lade fram ett förslag rörande ´Sozialgesetzgebung´.”

    Ja, det är en viktig komplettering. Otto von Bismarck ingår i välfärdens historia. Den blå konservatismen inser att stabiliteten kräver välfärd. Man kan säga att välfärden ska förhindra socialism. För vänstern är det tvärtom: välfärden ska leda till socialism.

    H:r Fältmarskalken igen:

    ”Till skillnad från den extreme liberalen (libertanisten) inser den konservative att det alltid kommer att finnas medborgare som är i behov av statens beskydd även i det dagliga.”

    Detta behov räcker helt som skäl för de blå konservativa. Det är även tillräckligt som skäl för vänstern: alla människors rätt att existera. Det spelar då ingen roll för någon av dem vilka abstrakta principer liberaler kan utveckla på det området.

    SvaraRadera
  5. Torysocialist skrev:

    ”Ser även mig själv som vänsterkonservativ, även om min definition kanske inte sammanfaller helt med din (jag känner mig mer som en blandning av blå och röd konservativ på några punkter), men till mycket stora delar gör den det.”

    Vänsterkonservativ är ett ord som jag svarar med när fråga om min eventuella ideologiska beteckning aktualiseras. Sedan sammanfaller nog sällan individers ideologier eller är ens enhetliga inom en och samma person. Så till exempel har jag ibland svårt att bestämma mig för om pornografi, vid sidan av att vara kvinnoförtryckande inte också är rätt så oartig eller ohövisk.

    Torysocialist:

    ”stärkt samhällsetik/samhällsgemenskap”

    Överens och då i oförfalskad form på grundval av jämlikhet och välfärd. Gemenskap på en grundval av ojämlikhet är inte äkta och således inte heller hållbar. Där vinner vänsterkonservatismen. Samma med etiken grundad på jämlikhet.

    Jag minns Sven Delblanc. Jag har några decimeter i min bokhylla och sålde en gång en teckning till honom. Har aldrig tänkt på Delblanc som vänsterkonservativ så berätta gärna.

    SvaraRadera
  6. Torysocialist2012-05-29 13:15

    Erik,

    Angående Delblanc - jag har främst läst hans debattböcker och biografier om honom. Han var ju svår att placera ideologiskt. Men med tanke på att han hade både radikala drag och kulturpessimistiska drag, så tycker jag att man kan se honom som en sorts vänsterkonservativ, men det är ju min högst personliga och fria tolkning. Han uttryckte ju t ex sympati för sextiotalets nyvänster (även om han senare kritiserade densamma för vad han upplevde vara dess excesser) och för den gamla socialdemokratin (som han dock även kritiserade). I någon debattbok önskar han sig en modern variant av kulturkonservatism. I ett par biografier beskrivs hans positon som "högeranarkist" och jag skulle nog själv säga att han påminner om de som kallar sig "toryanarkister" i England, dvs. en politisk vilde där både radikala och kulturkonservativa drag smälter samman.

    SvaraRadera
  7. Torysocialist2012-05-29 13:36

    Fältmarskalken,

    Det du skriver om Bismarck, välfärdsstaten och "blåkonservativas" syn på densamma stämmer.

    Däremot är jag skeptisk till att konservativa ofta lyfter fram dessa historiska fakta, utan att egentligen implementera dem i nutid. Vad jag menar är att konservatismen sedan Thatchers dagar har besmittats och i princip kapats av nyliberalismen. Detta har lett till en radikalliberal syn på staten (den ska ständigt minska) och ett propagerande för materialism, konsumism och ekonomism som överordnade värden. Dessa går dock rakt emot konservatismen uttryckta vilja om att värna och bevara kultur, traditioner och värden. Reducerar man politik till att handla endast om ekonomiska och marknadsmässiga faktorer (såsom nyliberalismen gör) medges inget utrymme till andra mer icke-materialistiska, andliga värden. De europeiska konservativa partierna har mer eller mindre uppgått i den nyliberala frimarknadsradikala ideologin, vilken är en radikal, progressiv och utopisk tanke om ständig ekonomisk-teknisk utveckling som går stick i stäv med den egentliga konservatismens väsen.

    De konservativa må ha en positiv syn på välfärdsstaten i viss mån och kan luta sig mot socialkonservativa tänkare som Bismarck och Disraeli, men de har under de senaste tre-fyra decennierna inte gett något större uttryck för det stödet. Tvärtom tycks de europeiska partierna överlag ha köpt och anammat det mesta av thatcherismens/nyliberalismens tankegods på detta plan. Några få brittiska konservativa på torypartiets vänsterkant, s. k. "wets" (t ex Ian Gilmour), försökte ändra kursen bort från thatcherism när det begav sig. Istället ville de behålla det blandekonomiska systemet i kombination med en mild traditionalism och en välfärdsstat (även om man inte alltid var överens med socialdemokraterna/labour om hur den skulle se ut). Man ansåg att thatcherismen splittrade klasser och ville istället sträva mot det man kallade One Nation Conservatism, dvs. en konservatism som försökte ena klasserna och skapa ett stabilt samhälle byggt på enhet i mångfalden. Gamle torypartiledaren Harold Macmillan uttryckte det t o m "toryism has always been a form of paternal socialism"

    Det är förvånande att så få europeiska konservativa har insett detta. Roger Scruton är en. Brittiska Peregrine Worsthorne en annan. De utgör spillrorna av det som tidigare kallades för High Tories, dvs. högkonservativa inom torypartiet, som ville värna klassamhället och aristokratin, men också betonade att aristokrain och den politiska eliten hade ett socialt och samhälleligt ansvar - "noblesse oblige". Denna tanke om "public service" för att skapa det goda samhället har raserats av thatcherismen och nyliberalismen. Intressant att notera är att Worsthorne under flera år gick över till att skriva för den ärevördiga brittiska vänstertidningen New Statesman, där han kritiserade blairregeringen utifrån dess nyliberala inslag, som han menade söndrade samhället.

    SvaraRadera
  8. Torysocialist2012-05-29 13:37

    Fältmarskalken,

    Jag är också skeptisk till den av högkonservativa ständigt framförda åsikten om att konservatismen inte är någon ideologi, utan en "attityd". Jag kan förstå tanken - man vill ta avstånd från utopiska projekt som lovar lyckoriken på jorden men sedan slutar i tyranni. Det är sympatiskt. Men jag vet inte om jag tycker det är ärligt. För att kunna utgöra en politisk kraft måste ju även konservatismen ses som ideologiskt grundad.
    Jag möter ibland högerkonservativa som mer tycks intresserade av någons sorts livstilskonservatism än en politisk konservatism som sådan. Man röstar ofta (höger)liberalt utan att inse konflikten mellan sin förmenta konservatism och den politiska liberalismens mål.

    Jag möter ibland människor som jag skulle kunna kalla vänsterkonservativa. Dessa är ofta sossar eller vänsterpartister/gamla kommunister. En del använder ordet konservativ i positiv bemärkelse. Andra skulle inte ta ordet i sin mun. Men jag tycker ofta att de uttrycker en ärligare och mer gediget förankrad konservativ kritik av samhället: kritik av vulgärmaterialism och konsumism, bristen av värden i samhället (sedan kan man alltid ha olika åsikter om vilka värden vi bör ha), kritik av den ohämmade egoismen och narcissismen, en förståelse för att många människor behöver en andlig/etisk dimension att förhålla sig till, en positiv syn på klassisk bildning, en negativ syn på rå kommersialism i teve, radio, på folkbiblioteken och samhället i stort, etc.

    SvaraRadera
  9. Herr Rune,
    En grundfråga i detta är vad herr Rune avser med begreppet ”vänster”. Innebär begreppet ”vänster” en dogmatiskt grundat socialism vilken utgår från skriftställaren Marx vidlyftiga teorier menar jag att begreppet ”vänsterkonservatism” är en anomali. Konservatismen står för försiktighet, att ta vara på den historiska erfarenheten och att förändra genom att bevara det som visat sig ändamålsenligt. Att stå på en fast grund är i detta ett av konservatismens främsta adelsmärken. I största kontrast mot detta står marxismen vilken häftigt och snabbt vill rycka upp allt med rötterna och bygga något, som enbart är grundat på utopiska drömmerier och utan fast förankring i verklighetens komplexa mosaik. I den marxistiska metoden tas ingen hänsyn till vare sig våra fäders erfarenheter eller de begränsningar som den mänskliga naturen innehåller.
    Skall begreppet ”vänsterkonservatism” överhuvudtaget nyttjas kan det måhända ha någon mening om det på alla sätt distanseras från allt som har med revolutionär socialism att skaffa. Möjligen kan begreppet ges någon betydelse om det nyttjas för att beskriva vissa yttringar i den revisionistiska socialism som kom att utvecklas till socialdemokrati. Här går tvivelsutan att tala om försiktighet och förändring inom samhällets ram. Vapnen har varit komplex social ingenjörkonst på detaljnivå och högkomplicerade skattesystem istället för blodiga revolutioner.
    Allteftersom dessa den revisionistiska socialismens politisering av samhället, förvisso ofta införda i all välmening, blivit allt mer allomfattande och svårgenomtränglig har civilsamhället trängts undan. Man har blundat för all den problematik som uppstått då försöken till en allt för detaljerad styrning av samhället gått över ända. Denna utveckling torde vara en av de främsta förklaringarna till nyliberalismens framfart som, när det gäller förändringsintensitet för att komma ur det genompolitiserade samhället, understundom haft rent revolutionära proportioner.
    Det som den revolutionära socialismen och den revisionistiska socialismen har gemensamt är den obegränsade tron på ett samhälles styrbarhet. Man bortser här ifrån den mänskliga naturens alla egenskaper, såväl goda som mindre eftersträvansvärda, och tror sig i istället grundligen kunna förändra dessa. Denna artefakt hos nämnda socialistiska inriktningar står alltfort i skarpaste kontrast till de centrala tankar som det konservativa förhållningssättet vilar på. Således är jag fortsatt något skeptisk till begreppet ”vänsterkonservatism”.
    Slutligen må dock erkännas att jag tror att herr Rune understundom utvecklar vissa ståndpunkter och vissa av sina tankar utifrån från ett förhållningssätt, som utan att herr Rune själv är medveten om det, i delar hämtar mer inspiration från i ett konservativt tankegods än i ett socialistiskt dito.

    SvaraRadera
  10. Torysocialist,
    Ett grundproblem är att vi varken här hemmavid eller i Europa har särdeles många sant konservativa politiska partier. Många från början goda konservativa partier har alltmer kommit att infiltreras av nyliberala krafter. Att diskutera konservatism med utgångspunkt från dessa partier är därför icke relevant.

    Sedan vill jag med skärpa vidhålla synsättet att ytterst är ett förhållningsätt och icke en ideologi. Det som skiljer konservatismen från de andra ideologier är att den saknar uttalade mål.

    För socialisten är målet det klasslösa lyckosamhället.

    För nyliberalen är målet ett samhälle där allt kan ordnas genom frivilliga överenskommelser emellan,

    För nationalisten är målet ett samhälle där fullständig harmoni uppstår om alla har ett i grunden homogent levnadsätt och lever i en kultur som icke förmenas tåla influenser för omgivningen.

    För mig som är konservativ är ovanstående tänkesätt fullständigt främmande. Det vi har att förhålla oss till är våra fäders erfarenheter och insikten om att vi måste stå på fast mark innan vi tar ut en ny kompassriktning för att söka oss framåt i den krassa verkligheten.

    SvaraRadera
  11. Mycket att läsa i dessa kommentarer har det blivit nu men inget av det avser jag att tappa bort. Fast just nu ger jag replik endast på följande.

    H:r Fältmarskalken skrev:

    "Innebär begreppet ´vänster´ en dogmatiskt grundat socialism vilken utgår från skriftställaren Marx vidlyftiga teorier menar jag att begreppet ´vänsterkonservatism´ är en anomali."

    Jag räknar med att vänsterkonservatismen är svårfångad. Dock när jag använder prefixet "vänster-" syftar det inte på Marx. Vänstern är både äldre och yngre än Marx och ordet i sig uppfattas nog till och med som "ovetenskapligt" av marxister. När jag talar om vänster talar jag här i första hand om en klasståndpunkt.

    H:r Fältmarskalken skrev:

    "Skall begreppet ´vänsterkonservatism´ överhuvudtaget nyttjas kan det måhända ha någon mening om det på alla sätt distanseras från allt som har med revolutionär socialism att skaffa."

    Om verklig samhällsstabilitet kan anses existera endast i ett klasslöst samhälle då är vänsterkonservatismen inte för evigt skild från revolutionär socialism. Det går kanske inte att få vänsterkonservatismen att bli en vanlig konservatism. Om den finns är den eget djur, ehuru med vissa likheter.

    H:r Fältmarskalken skrev: "Slutligen må dock erkännas att jag tror att herr Rune understundom utvecklar vissa ståndpunkter och vissa av sina tankar utifrån från ett förhållningssätt, som utan att herr Rune själv är medveten om det, i delar hämtar mer inspiration från i ett konservativt tankegods än i ett socialistiskt dito."

    Jag vågar inte förneka detta påstående. Jag har ibland lättare att känna igen mig i konservativa tänkesätt än i liberala. Dock vill jag alltid kombinera det eventuellt konservativa godset med ett ställningstagande för dem på samhällets basnivå, proletariatet om man vill använda ett traditionsstarkt ord.

    SvaraRadera
  12. Herr Rune,
    Jag tackar för klarläggandet kring herr Runes distanserande av begreppet ”vänster” från skriftställaren Marx vidlyftiga teorier. Detta gör diskussionen något mer hanterlig även om grunden och kärnan i densamma alltfort synes mig svårfångad, för att använda herr Runes ord.

    Herr Rune säger att han för begreppet ”vänster” tar sin grund i en ”klasståndpunkt”. Här antar jag att innebörden är synen att samhället består av olika grupperingar, så kallade klasser, vilka icke anses såsom ”jämlikar” och ”ojämlikheten” mellan desamma är själva grunden i hela samhällsproblematiken. Detta grundresonemang synes mig vara detsamma som skriftställaren Marx förfäktar. Med detta dock icke sagt att endast den marxistiska metoden skulle vara tillämplig för att förändra denna för ”vänstern” grundläggande samhällsproblematik.

    Rent principiellt skulle man här kunna tänka sig små steg av förändringar, vilka konsolideras och nogsamt utvärderas, innan nästa steg tas. Denna metod kan förvisso definieras som ett konservativt förhållningssätt. Problemet är att det här finns ett slutmål, det klasslösa samhället, då allt svängt in till största harmoni.

    För mig som ”blå” konservativ är nämnda scenario, som jag flerfaldiga gånger diskuterat med herr Rune, en utopi och ren omöjlighet. Ett stabilt sluttillstånd finns icke, mänskligheten har under hela sin historia utsatts för prövningar och det är min fasta förvissning att så kommer att vara fallet intill domedagen. För mig är en viktig del av konservatismen insikten om allas våra begränsningar och omöjligheten i att prediktera framtiden. I detta senare måtto har jag fortsatt svårt att känna mig bekväm med begreppet ”vänsterkonservatism”.

    SvaraRadera