Indoktrineringsteve

Jag är så glad att jag inte har teve. Jag kastade ut den för gott på våren 2004 och har hittills inte ångrat mig. Allra minst nu.

CUF:s förebilder

CUF säger: "Det är bara du, tillsammans med din arbetsgivare, som ska bestämma över din anställning."

Enligt CUF ska facket inte finnas. Vilka internationella och historiska förebilder har man då?

Högern dras till högern (c)

På samma sätt som Ernst Röhm och SA uttryckte ett slags klassintresse i kravet på "en andra revolution" i Tyskland 1934 gör denna sida det i sitt försvar för anställningstrygghet i Sverige. CUF:s ordförande protesterar givetvis mot tilltaget att förfalska centerpartiets varumärke.

Utöver klassintresset från extremhögerns sociala underlag som skapar ett avstånd till Stureplan tror jag också att den sortens höger dras till CUF på grund av igenkänning. Centerungdomen har höjt tonen mot facket och övergått till svordomar och könsord. Det ska inte finnas några fackföreningar. Extremhögern känner igen sig i just det hatet och söker sig till det.

Det svarta CUF

CUF har startat en kampanj mot fackföreningar och anställningstrygghet och använder sig därvid av svordomar och könsord. Och en ny färgkombination – grönt och svart – har lanserats. Följande skrev jag som kommentar på CUF-ordförandens blogg.

Det har uppmärksammats att CUF infört den gröna anarkismens symbol (en svart och en grön trekant). Då ska man komma ihåg att anarkismen är en gren av socialismen. När färgen används av en borgerlig, fackföreningshatande organisation kan den följaktligen inte associeras till anarkism, möjligen till anarkokapitalism. Svart på den borgerliga kanten betyder annars fascism. CUF-ordförandens spontana reaktion på torgmötet i Gamla stan med röda fanor (att det måste vara olagligt) lugnar inte i det avseendet. Och CUF:s nya språkbruk röjer dessvärre en längtan efter gatan: man anar ett garde av påkförsedda strejkbrytare i slutet av en gränd.

Länk och länk. Och Alliansfritt.

Motgång för Bernadotte

Det übersliskiga bröllopet, som numera ingår i vårt medvetande också i chokladform har haft det goda med sig att en monarkifientlig opinion har vaknat till liv. Ett resultat av det är att frågan om ja eller nej till monarkin ständigt aktualiseras när bröllopet kommer på tal. Och jag för min del håller fast vid att det inte ska bli någon vigsel. Godkännandet av bröllopet bör återkallas och festen ställas in.

Mina åsikter om monarkin

Mina åsikter om monarkin skiljer sig en del från andra motståndares. Här är några punkter som jag har kommit på.

Jag ser de kungliga personerna som ansvariga. De abdikerar inte, tvärtom gör de sitt bästa för att hålla monarkin vid liv. Då måste man rikta kritiken inte bara mot författningen utan också mot personerna: kung, drottning, prins och prinsessor. De måste ställas till svars personligen. Åsikten leder till avståndstagande från dem som säger sig vara mot monarki men samtidigt betygar sin vördnad för personerna. Ställs de kungliga personerna till svars tvingas de överge sin förment opolitiska hållning och bli officiella representanter för antidemokrati.

Jag ser monarkin som tidsenlig. Den är ingen feodal kvarleva. Rojalister håller delvis inte med utan framhåller bandet till Sveriges historia. Liberaler håller inte heller med utan försöker skryta med hur distanserad från forntiden ”demokratin” (alltid i bestämd form) är. Men monarkin fungerar bra ihop med liberalernas demokrati och har gjort det länge. Monarkin ser ut så i vår moderna tid. Kungens valspråk talar sanning.

Jag ser monarkin som omöjlig att reformera. En vald kung är oacceptabel. Det beror på att en reformerad monarki alltid kan återställas, det var felet med Torekov. Är monarkin kvar i någon form går den inte att lita på. Här får inte sten lämnas på sten. Den är principiellt maktgalen efter många hundra år av makt och få utan.

Jag ser inte monarkin som en institution som ödelägger kungliga personers liv och valmöjligheter. De kan abdikera. Kritik alltså mot dem som vill avskaffa monarkin för att befria Victoria. För det kan hon göra själv. Det är tvärtom: monarkin ska bort för att befria folket.

Jag ser monarkin som verklighet. De kungliga är överordnade. Om de inte vore det hade man kunnat strunta i dem. De är givetvis inte överordnade i kraft av sina talanger, vilka verkar vara ordinära eller till och med svaga. De är det i kraft av tradition, pengar, kontakter och media. Det är tomma ord när monarkins motståndare säger sig uppmärksamma endast meriter vid mötet med en kunglig.

Här är där man är

Här blir det tjatigt. Expressens hemsida idag, uppifrån och ner:

Här hittades Chantal död
Här är de rödgrönas skuggbudget
Här är förslagen
Här kastas bonden av hästen
Här blir Johan Oremo derbyhjälte
Här kokar Lena "kåtgröt"
Här tar polisen superstjärnan
Här ställs "Svarta änkan" inför rätta
Här flyttar hon in i nya huset
Här blossar ordkriget mellan guldkandidaterna i Italien upp