Nu tillverkar jag en ny spelningslista på Spotify efter dem med Wolfgang Mozart och Edith Piaf, nämligen en med Carola Häggkvist.
Trodde jag aldrig men nu har det hänt. Upptäckten gjord i julhelgen, upptäckten att Carola har den avgörande egenskapen som sångerska att sjunga på allvar. Hon står inte och tänker på annat när hon sjunger. Det är inget fusk. Hur har jag kunnat missa detta? Jag ville höra en julsång och råkade få fram "O, helga natt" av Carola. Där pågick något som jag blev tvungen att vara kvar i. Det blev nödvändigt att fortsätta lyssna, att lyssna noga, att inte sluta.
Jobbig kristen, ja! Fånig schlager, ja! Men jag vill veta hur hon tänker sjunga den här gången. Vad som ska hända när låten börjar. Eller helt enkelt vad denna röst ska hitta på med materialet, vad det än är!
Om man säger som så: hon behöver inte sjunga Marseljäsen för att hålla mig kvar utan kan sjunga vad som helst och få det betvingande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
intressant! har länge varit svag för carola men tröttnat på hennes wejlande. men hennes förutsägbarhet bryts av ett befriande absurt drag...
SvaraRaderaVad betyder ordet "wejlande"? Och det befriande absurda? Vad tänkte du på där?
SvaraRadera1. yla/råma upp och ner i slutet av låtar
SvaraRadera2. oj, flera saker som inte hänger ihop: att C ständigt hävdar sin självständighet men är ur stånd att välja en god repertoar, att C är fantastisk med barn (vilket jag sett både på och utanför scenen) men säger att det är barnen som är helt spontana, att C svarar på frågor som om de vore någonting helt annat än frågor, att C gör det till en kristen dygd att sjunga gospel med wejl, och att hon egentligen bara vill slippa gå i krokodil...
3. var ungefär vad jag tänkte på
god fortsättning!
Apropå sång, var och såg Andrea Chénier häromkvällen. Visserligen var textmaskinen trasig men man fattade ändå tillräckligt med hjälp av programmet, Konstigt att det går att urvattna en så politisk händelse i historien. Men eg. inte, med tanke på att politiken styr kulturen. Det märks väldigt tydligt när man läser programmet också. Då förstår man även varför uppsättningen är som den är. Med en sådan korkad regissör.
SvaraRaderaSom med Bernadotte och den undre världen. Rapporten om Sveriges statschefs misstänkta beteende ofarliggörs, urvattnas genom att sorteras in under rubriken Skvaller.
SvaraRaderaViktiga saker förvrängs för att passa in i den vanliga skenbart opolitiska mediesörjan.
Från Chéniers tid tas även Marie-Antoinette fram och sentimentaliseras till en såpakändis fastän hon var en av reaktionens ledande politiker och arbetade för revolutionens krossande medelst utländska arméer.