Jag har tillåtit mig några dagars firande av Frankrikes nationaldag. Mot svenska folkets – och framför allt svenska medias – kungavansinne har jag satt in revolutionsromantik. Revolutionsromantik är ett tecken på aristokrati. Här använder jag dock detta slags romantik som ett motgift mot Sveriges reaktionsromantik.
Hur jag kritiserar min egen revolutionsromantik:
Hjältarna från den 14 juli 1789, de som belägrade och rev Bastiljen var monarkister och stred objektivt för en borgerlig konstitution utan allmän rösträtt. Det ärorika revolutionskriget från 1792 var kungens och girondisternas (=liberalernas) krig och bekämpades av Robespierre ända tills det hade brutit ut.
Revolutionshändelserna har motsatta egenskaper.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar