Ordning och oordning

Jag läser just nu Lars Gustafssons senaste: Fru Sorgedahls vackra vita armar. Den är berättad i oordning (utan riktig början och slut) men oordningen är av det slag som en del har på sina skrivbord: högst skenbar. Och den åstadkommer, av någon anledning som jag inte förstår, en 3D-effekt.

Innan jag läste Fru Sorgedahls vackra vita armar läste jag Ken Folletts Svärdet och Spiran. Den var berättad i mera vanlig ordning, med början och slut. Jag tyckte om den men den var inte i 3D. Exakt hur Lars Gustafsson berättar oordnat försöker jag ta reda på genom att läsa boken en gång till. Svärdet och Spiran däremot behöver jag inte läsa igen för att fatta ordningen i.